Ofta är det små saker i gamla textilier som får mig att le, det där udda inslaget eller udda mönsterformen. Jag kan inte låta bli att tänka på väverska, hur tänkte hon när hon valde en helt annan färg på den randen eller valde att göra en cirkel istället för ett hjärta osv. Det är sånt som gör att en textil får en själ, när man kan ana den som skapade den från början.
När man väver med svart mattvarp kanske man inte kan göra så mycket av sånt, till att börja med i alla fall, men att ha röd mattvarp i framknytningen det kan jag. Och det gör mig glad så länge som jag ser den innan den försvinner ner på vävbommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar